Teater kan spela stor roll för konfliktlösning och social sammanhållning

Kultur som grund för hållbar utveckling var huvudtemat för den nationella omställningskonferensen i Falun. Konferensen gav flera exempel på hur framför allt teatergrupper kan arbeta med omställningsfrågor. På fredsseminariet i Falun en dryg månad senare fick deltagarna höra ytterligare exempel på hur man med teater och ett genomtänkt arbetssätt kan bidra till konfliktlösning och sammanhållning.

-Vi har alla en inre måttstock som säger vad som är ett gott liv, sade Bernt Lindberg från Omställning Falun. Den måttstocken sitter inte i generna utan är något som finns i vår sociala miljö. Tillsammans utvecklar vi värderingar som säger vad som är ett bra liv. I dagens samhälle är det en kraftig slagsida mot individualistiska och materialistiska ideal.

-Visst måste vi reagera mot alla företeelser som bidrar till ökad växthuseffekt, utrotning av arter osv. Men vi behöver förstå att omställningen i grunden är en kulturfråga och ägna mer kraft åt att förändra de värderingar och livsstilsideal som ligger bakom. Annars kan vi stånga oss blodiga i bekämpandet av alla vansinnigheter som dagens samhälle producerar.

Och här trodde han att konstnärer kan bidra. De kan inte dra hela lasset med att förändra samhällets materialistiska kultur. Vi måste alla bidra, var och en på sin kant. Men vilka möjligheter finns det för konstnärer, teatergrupper och kulturarrangörer att bidra? Och hur gör man?

Återupprätta dialog och självkänsla

Eva Janstad, producent på Friteatern, sade att de började i slutet av 60-talet som Vestinska kapellet inom Svenska Riksteatern, världens största teaterinstitution med många kommunala teaterföreningar. Här fanns en enorm turnéverksamhet. Men Friteatern tröttnade på den hierarkiska strukturen, där skådespelarna blev tillsagda vad de skulle jobba med, och lämnade Riksteatern.

Efter ett par större uppsättningar, fann man en längtan till det nära publiktilltalet och Mats Nolemo, en av dem som drog igång Friteatern och uppväxt på ett småbruk, var drivande i att Friteatern skulle spela i byalokalerna.

8-Det passade oss väl att kommun- och landstingspolitiker i Härjedalen bad oss sätta upp en föreställning om skogens folk. Det gjorde vi i 38 byar. Det märkliga var att det var så många som skakade på huvudet och hade blivit påverkade av uttryck som ”landsbygdsproblematiken” och de ständiga flyttlassen, inte minst landsbygdsborna själva.

-Och många i tätorterna trodde att det inte bodde några kvar på svensk landsbygd. Friteatern jobbade på och efter succén i Härjedalen fick vi förfrågan från byar i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.

-Med föreställningar där igenkännelsen var stor, där människor som bor och lever på landsbygd blir tagna på allvar, skapas ett ömsesidigt förtroende mellan bybor, publiken, arrangörer och Friteatern. Idag har Friteatern besökt 900 byar från Haparanda till Österlen. Ibland skapade teaterkvällarna som sådana möjlighet för olika grupperingar att träffas, ibland är det själva dramat som öppnar för samtal.

-I Kramfors kommun hade vi ett projekt med många spelningar. Skogsindustrins bantning ökade arbetslösheten. Hyreshus stod tomma mitt i små byar, depressionen var ett faktum, människor slutade engagera sig, bystugor och campingar låg öde och igenväxta. Friteatern var med på ett möte på näringsdepartementet. Vi föreslog teaterprojekt som skulle ge förutsättningar för lokalt engagemang och nytändning. Förslaget gick igenom. Tillsammans med landsting, kommun, studieförbund och teaterförening kunde vi börja. Friteatern blev en sammanhållande länk.

-Vi hittade människor i 18 byar som tyckte att det lät som en bra idé att ha teater i bystugan. Vi hade flera möten med byborna, dels byavis och dels gemensamma träffar. Det blev fullsatta föreställningar i alla byarna. Vid en depression som den i Kramfors slutade människor att umgås, nu blev det samtal i hela bygden och man åkte mellan byar för att hälsa på. Byarna fick alla biljettintäkter för att använda dem till nästa gemensamma projekt inom sex månader.

-Det här är egentligen en demokratifråga om allas rätt till professionell kultur. Människor möts och samtalar om sådant som berör på riktigt. Vi hade kaffepaus i alla föreställningar för att ge utrymme för att träffas och prata.

Och Friteatern fortsatte att turnera. De har exempelvis satt upp en pjäs för asylboenden. Människor har olika språk men pjäsen fungerar ändå, den bygger på musik och känsla.

Teater som länk mellan inre omställning och samhällelig

Kan professionell kultur ha en roll i omställningen till ett hållbart samhälle? Skådespelaren Martin Pareto, Folkteatern i Gävleborgs län spelade upp ett brottstycke ur pjäsen Ett sjunkande skepp – Ett växande slott. Sedan berättade han och de andra två från Folkteatern, Gro Oskarson Kindstrand (bilden nedan, dramaturg och kommunikationsstrateg) och Ingela Edkvist (frilansande trädgårdsmästare och antropolog), om tankarna bakom pjäsen.

6_gro-oskarson-kindstrandDe berättade att de fick pengar så att de kunde resa till Detroit, en stad där bilindustrin kollapsat och människor har mycket svårt att försörja sig. De tittade på hur människor tagit egna initiativ till odling och andra sätt att överleva. Vad kan vi göra i Gävle? Vad är viktigt i en krissituation? Jo, jord, vatten och luft. De startade en process med att bjuda in gävlebor. Under hösten 2015 hade de en samtalskväll i månaden med intresserade människor och dessutom tre inbjudna gäster per möte. Alla skulle ta med sig något fysiskt som de lämnade kvar, dikter, jord… Gick det att skapa ett nytt förhållningssätt?

-Det här var nytt för oss. Vad kan teatern vara? Vi är också intresserade av klassiska texter. Shakespeare och Strindberg hade flera beröringspunkter än vi hade väntat oss med det vi nu höll på med. Vi fann att teatern kan vara en länk mellan inre omställning och en samhällelig. Föreställningen blev vår budkavle. Ett sjunkande skepp började i en svart låda på teatern. Sedan bussades publiken till en soptipp utanför Gävle där de fick möta olika figurer. Platsen är betydelsebärande och vi letade först på andra ställen. Bolognerskogen tyckte vi var för danad av människor. Vi stannade istället för Avan, en gammal soptipp där det finns en flygplats, fågelskådare, golfbana, mygg, brännässlor och rester av gamla Gävle, gifter och dumpad tjernobyljord. Platsen säger något om hur människan omdanar miljön.

Människor i publiken vittnade om hur tagna de blev, de kastades mellan känslor, mellan natur och skådespel, ”stort att ni vågade”, ”en magisk plats”.

I utdraget ur pjäsen visade Pareto bild på en hjärncell. Eller föreställer den en stad från ovan? Vetenskapen säger att vi ska återbruka saker. Döden? Använda en rötgasanläggning och sedan åka buss driven av moster.

Lokalt fredsarbete

Fredsarbete är något man förknippar med internationella förhandlingar när det är väpnade konflikter någonstans i världen. Men inom FN har man konstaterat att det är ett mycket resurskrävande och ineffektivt sätt att arbeta att agera brandkår. Och även om många bränder runt om i världen är släckta pyr det under ytan. Går det inte att arbeta förebyggande? Det var den grundläggande fråga som bland annat Falu FN-förening och Omställning Falun utgick ifrån när de arrangerade fredsseminariet den 29 oktober.

4Ett av inslagen handlade om det fredsarbete som Community Art i Norrsundet utanför Gävle arbetar med. Stina Oscarsson samtalade med Reine Lööf, regissör i Gävle, bilden ovan.

-Konsten kan ligga till grund för fredsarbete, sade Stina Oscarson. Man kan ha olika metoder för en gemensam gestaltning, ett fredspedagogiskt arbete.

Ett exempel. En första flyktingvåg nådde Norrsundet norr om Gävle. De fick en tillfällig uppehållsort i församlingshemmet. Flyktingarna på boendet bestod av två grupper där den ena var ett starkt hot mot den andra. Det uppstod en situation som pedagoger och konstnärer jobbade med.

5-Förhandling är ett centralt begrepp, sade Reine Lööf. Det börjar i relationen mellan konstnärer och andra i samhället. Man förhandlar med alla parter, innehållsligt, konstnärligt. En ambition är att skapa ett rum där förhandling är möjlig. Till en del är det konstnärligt där många är med och bestämmer. Men dramatikern har bara halva inflytandet. Ansvaret finns hos parten som berättar. När den parten finns nära en själv är det enkelt, annars inte. Om konstnären har andra normer så måste han eller hon ifrågasätta dem. Folk får inte fara illa och man får inte underkänna vissa människor och deras kreativitet.

Det här är med andra ord ett arbetssätt som handlar om kulturell förståelse och om att vara personlig. Men vad är det som gör ett möte möjligt? Man måste ha en part man har förtroende för och hitta ett sätt att kommunicera. Så småningom handlar det om en själv.

-Ja, man måste gå in på lika villkor och det är inte vanligt i exempelvis konstsammanhang. Men det är centralt för att ge ett samtal.

Projektet är ett integrationsprojekt som stötts av länsstyrelsen och kommunen. Stina Oscarson inflikade att det ändå inte är ett renodlat socialt arbete utan konst.

-Tid är också viktig, sade Reine Lööf. Vi har haft projektet under ett halvår, sedan får man lämna över till nästa projekt. Det är ett tidskrävande sätt att arbeta. Vi hade en kvinna som ställde in möten sju gånger. Sedan kom hon. Hon hade aldrig gått på ett möte förr!

Sina Oscarson konstaterade att allt i samhället ska gå så snabbt. En ekonomi med kvartalsrapporter leder till en oförmåga att se långsiktiga processer. Att låta samtalet ta tid handlar om respekt för andra.

Reine Lööf berättade om sin drivkraft, vad som lockade honom. Det här är ett sätt att arbeta som varken ger tidningsrubriker eller goda recensioner.

-I 11-12 år har jag gjort teater om mig och min plats. Jag blir skrämd av traditionell teater. När den inte ger något resultat tvingas man byta metod. När jag jobbade på institutionsteater ville vi åka till nationaldemokraternas möte som clowner. Men vi fick inte åka dit.

Och Reine Lööf såg en poäng i att slåss. En svensk minister har kommenterat relationen med Ryssland och sagt att ”samtalet är dött”. Hur kan vi bygga andra berättelser än en sådan? Och hur bygger vi rörelser idag? Vi får höra att ”det finns inte det intresset idag”. Men vi börjar hitta stigar, rörelser, det kan vara rörelser som går upp och ner. Börja dela berättelser internationellt! Ta kontakt med Vitryssland. Det är bra med fredsrörelser.

6Teaterprojekt som ögonöppnare

Arne Andersson, initiativtagare till Norbergsspelen, fanns också med under fredsseminariet (bilden ovan).

-Det började med ett teatermöte i Västerås och diskussion om arbetarteater i Finland. Efter det samlades 40-50 föreningar i Norberg med temat den stora strejken 1891-92. År 1977 hade vi premiär på Norbergsspelen. Det blev TV, film och nu ”Eld i berget” på nätet. Tolv föreställningar såldes slut och sedan spelade vi i åtta år.

Norbergsspelen har betytt mycket för Norberg. Tio personer har flyttat till Norberg för spelens skull. Föreningen för Norbergsspelen har fått ett bidrag på 100 000 kronor.

-Jag har arbetat 17 år med spelen nu, 2 000 personer har varit engagerade.

Sättet att arbeta med spelen har fortplantat sig och byggt broar mellan kulturer. I Røyrvik (på norska sidan om riksgränsen, nära Gäddede och Blåvattnet) fanns det konflikter mellan samer och ”fastboende”. Teatergruppen från Norberg byggde en bro för att lösa upp fördomar.

-Røyrvik är en tusenårig samisk boplats men kommunalrådet påstod i en intervju att där inte fanns någon samisk kultur före 1910 (rätt?). Jag läste upp intervjun med honom för alla…

Arne Andersson skrev manus till en pjäs. Samer och fastboende intervjuades. En kvinna berättade om hur hennes man gick genom isen. Han ropade till henne att skicka hunden med lasson. Men hon var paralyserad och mannen drunknade, något hon begrundade resten av livet. Hon var en mycket genomtänkt kvinna och hennes historia lades till grund för pjäsen. Efter att den satts upp kände alla i Røyrvik till samernas historia. Det var en två år lång process som slutade med att ett kommunalråd invigde en gård som det tidigare varit förbud för samer att köpa.

-Vi har arbetat mycket med intervjuteknik. Och det handlar om mycket, om äldreomsorg och annat.

När kulturen gör skillnad: berättelsen om hur det är att vara människa

Mer generellt – vad kan de som till yrket arbetar med kultur åstadkomma för att bidra till ett hållbart samhälle?

-Vad är det stora problemet, frågade sig Stina Oscarson. Klimatet, här finns både stort och smått. Men vad får störst hävstångseffekt? Lägst effekt får punktinsatser, sedan kommer lagstiftning och skatter (det skulle i och för sig vara en enorm seger om aktiebolagslagen ändrades). Viktigast är ändå den grundläggande berättelsen om hur det är att vara människa.

16-Jag var inblandad i ett kulturprojekt åt Electrolux och blev mycket tveksam till vad jag gjorde. Jag fick påminna mig om varför jag började som konstnär. Om alla lyssnade, vad skulle jag säga? Jo, att allt är till låns, döden väntar. En hisstillverkare som lyssnade tänkte om. Han började plugga cirkulär ekonomi och deklarerade att det egna företaget skulle bli ledande på hållbar utveckling i branschen och drivas vidare i stiftelseform. Den här VDn hade aldrig reagerat inför information om klimatförändringar.

-Händelser som den här gör att jag ändå tror på konst och kultur.

-Men kulturpolitiken står inför stora utmaningar idag. Det sker en politisering av kulturen i alla samhällen. Och vi har ett samhälle där klyftorna ökar och tilltron till demokratiska institutioner minskar. Victor Hugo sade att ”en som bränt ett bibliotek kan inte läsa”. I Sverige har 400 folkbibliotek lagts ner. Hur svarar politikerna på det? Det är alltid svårt att argumentera för pengar till kulturen.

-Kulturen ska fylla andra mål, skapa hälsa, öka turismen. Kulturen blir spackel på en havererad välfärdspolitik. Man ska inte tro att kulturen ska lösa en misslyckad politik på andra områden. Politisk konst är den som går maktens ärenden. Hitler och Nordkorea har använt konst. Konst och kultur kidnappas, den ska skapa tillväxt och legitimera politik som förs. Konstnärer måste bli bättre på att skjuta tillbaka vissa frågor till politikerna.

affisch-18-okt_liten

Gediget arbetssätt som måste få ta tid

Exemplen vi hörde på omställningskonferensen och fredsseminariet har viktiga drag gemensamma. Här finns ett gediget, omsorgsfullt arbetssätt som tillåts ta lång tid, som kräver en mognad och ett mod att lämna ut sig själv och sina egna värderingar.

Arbetet handlar om att upprätta eller återupprätta kommunikation mellan människor, att skapa fysiska rum för samtal, att få människor att börja ta kontakt och föra samtal med varandra. Det ger förutsättningar för att skapa förståelse för dem som tänker annorlunda, vara ett steg mot konfliktlösning.

Affischen ovan är från fredsseminariet där FN-föreningen var huvudarrangör. Sveriges regerings agerande i förhållande till Ryssland skrämde oss. Vi ska inte ha dialog med dem – ett förhållningssätt som är på tvärs mot tidigare svenska fredssträvanden, Hammarskjöld, Palme, Inga Thorsson. Föreningen arrangerade en diger seminarieserie under 2016.

Även i situationer där det inte finns skarpa konflikter kan det kulturella ingreppet skapa ökad självkänsla, sammanhållning och diskussion i bygden – i nästa led en förutsättning för att agera, att arbeta på att utveckla bygden. Innehållet byggs utifrån lokala förutsättningar.

Men i första hand är det här konst, inte gruppterapi. Hur gå från gruppterapi till något publikt? Varför det publika inslaget? Pjäser kan ställa frågor, provocera och berätta om annorlunda sätt att tänka. Det som gör att en teateruppsättning ger avtryck i omvärlden kan vara att redan förarbetena ger eftertanke, sedan att människor möts i samband med föreställningar och så naturligtvis föreställningarna i sig och möjligheterna att diskutera dem efteråt. Frågorna blir en angelägenhet för många.

Sådana här kulturella interventioner kan vara ett sätt att återerövra en vacklande demokrati. Verklighetsbeskrivningar och diskussioner hamnar på en nivå som är greppbar för de flesta.

Berättelserna om teaterprojekten innehåller också tankar om hur teatern kan utvecklas som konstform. Att arbeta med människor i ett lokalt sammanhang, med grundläggande värdefrågor och ibland konflikter, kräver ett genomtänkt arbetssätt. Hur skapa ett innehåll som känns giltigt för publiken? Hur möta publiken i en miljö som gör dialog möjlig, där publiken kan känna sig hemmastadd?

De här mötena under hösten 2016 känns som början på något större som är viktigt för ett framtida samhälle. Några av deltagarna har börjat diskutera en fortsättning.

Text och bild Bernt Lindberg